Bästa ordförande, arvoisat valtuutetut,

Kiitämme tasa-arvotoimikuntaa työstä ja tästä, järjestyksessä neljännestä, tasa-arvosuunnitelmasta. Laki naisten ja miesten välisestä tasa-arvosta vuodelta 1986 ja sen päämäärä, ”naisten aseman parantaminen erityisesti työelämässä”, on ollut yksi lähtökohta, muttei suinkaan ole tämän suunnitelman ainoa aihealue. Kaupunkimme muuttuu kaiken aikaa vastuullisempaan suuntaan ja otamme kasvavan vastuun ympäristö-, sosiaali- ja tasa-arvopolitiikasta. Kotikunnan, pääkaupungin ja työnantajan velvollisuus on tehdä selvityksiä tasa-arvotilanteesta, mutta se on myös asia, joka Helsingissä halutaan tehdä. Oma tontti on oltava kunnossa, ainoastaan silloin voi tarpeen vaatiessa kehottaa muita toimimaan paremmin.

Jämställdhetspolitik är ett ämne som är mer än bekant för SFP i och med att vi har ansvaret för det i regeringen och framförallt för att SFP som ett liberalt minoritetsparti alltid har haft en särskild förståelse för att behandla alla likvärdigt.

Rapporten är indelad i två delar, staden som arbetsgivare och staden som serviceproducent. I båda har staden ett stort ansvar som en föregångare, Finlands största arbetsgivare och en av Finlands största ekonomiska enheter som Helsingfors är. Rapporten blandar ihop begreppen jämställdhet och jämlikhet eller likabehandling. Det förstnämnda handlar uttryckligen om kön, medan det andra är bredare och handlar också om jämlik behandling oberoende av t.ex. språk och religion. Vi väljer att följa det bredare perspektivet, trots det missvisande namnet på denna plan, eftersom innehållet är sådant och SFP tycker att bägge områden kan behandlas tillsammans.

Först om staden som serviceproducent.

Ensiksi kaupungista palveluiden tuottajana. Tasa-arvosuunnitelmassa puhutaan nimestä huolimatta sekä tasa-arvosta, että yhdenvertaisuudesta.

Suunnitelmassa on maininta siitä, että teknisten palvelujen tarjonnassa ja saatavuudessa otetaan huomioon naiset, miehet, kulttuurit, arvostukset ja kiinnostukset. Me jäimme kyllä kaipaamaan painokkaampaa mainintaa kielistä – se on yksi tasa-arvon tai lähinnä yhdenvertaisuuden peruspilareita ja on nimenomaan tärkeätä kaiken palvelun tarjonnassa, sekä automatisoidussa että henkilökohtaisessa. Jäämme toiveikkaina odottamaan seuraavaa, kolmen vuoden päästä tulevaa, suunnitelmaa ja siinä kielten parempaa huomioimista. Se on mielestämme välttämätön alue ihan riippumatta siitä, minkälaisia muita ohjelmia, suunnitelmia ja ohjeita on.

Puhutaan myös kaupungilla liikkuvien tasa-arvosta, muun muassa lastenvaunujen työntävien ja pyörätuolissa istuvien. On hyvä, että suunnitellaan esteettömyyttä kaduilla, rakennuksissa ja joukkoliikennevälineissä, mutta miltei turhaa jos kadulla on lunta kuten tänä talvena on ollut. Ei siellä pysty liikkumaan normaalisti edes perusterve nuori. Kaupungin lumityöt, kadut ja jalkakäytävät on saatava paljon tehokkaammin hoidettua!

När det konstateras att endast hälften av männen i arbetsför ålder använde sig av kommunala hälsovårdstjänster år 2007 verkar slutsatsen vara att resten skulle behöva vård men inte förstår att söka den. Tänk om det de facto till en del beror på att fler män erbjuds företagshälsovård av sin arbetsgivare? En orättvisa också i sig, men en som staden inte skall eller kan bearbeta med samma metoder. Samtidigt är det bevisat att män sköter sin hälsa sämre och därmed blir en större belastning och kostnad för hälsovården på lång sikt.

Ärade ordförande, några ord om staden som arbetsgivare.

Ett tråkigt faktum är att många arbetsgivare inte ser eller behandlar manliga och kvinnliga arbetstagare på lika grunder. SFP utgår ifrån att staden gör det, och i alla olika slag av arbetsuppgifter. När skall vi i Finland gå in för att samtliga arbetsgivare delar jämt på kostnaderna för moderskaps- och föräldraledigheten? Det är ett mål som Helsingfors gärna skulle kunna gå i spetsen för att nå. SFP noterar med glädje att staden talar för att uppmuntra fler män att ta ut föräldraledighet. Det bidrar till utjämningen – om fler pappor tar ut föräldraledighet är det automatiskt en bättre arbetsgivarfördelning.

Staden placerar sig ganska bra som arbetsgivare vad gäller t.ex. lika lön för lika arbete oberoende av kön, men fortfarande finns det mycket att göra. Vad skall man säga eller tycka om att endast cirka 32 % av verks- och avdelningscheferna är kvinnor då andelen kvinnor av alla stadens anställda är hela 74 %? Orsaken står inte att finna i utbildningsgraden eftersom där inte står att finna någon nämnvärd skillnad. Det kan knappast heller förklaras med moderskapsledighet under karriärens gång – och om det kan så är det nästan ännu värre. Kan vi få konkreta förslag? Kunde mentorprogram vara en lösning?

Även beträffande förtroendevalda finns det saker som kunde göras bättre ur ett jämställdhetsperspektiv. Regeln om 40 % är bekant för oss alla, och mer och mer kommer den också till bruk i syfte att få in tillräckligt många män i olika organ. Inget fel med det, det handlar ju uttryckligen om balans. Neljänkymmenen prosentin tai joku muu määrällinen tavoite ei kuitenkaan ole riittävä, vaan on entistä enemmän tarkistettava myös tehtävänjakoa, palkitsemista sekä asemaa. Heitänkin tässä haasteen valtuustolle ja ryhmille. Valittiin äsken puheenjohtajisto seuraavalle vuodelle. Puheenjohtaja on hyvä mies. Mutta miten olisi sopimus siitä, että tarjolla aina olisi sekä mies että nainen kun valitaan kunnan johtavat hahmot? Voisivat hyvin olla vaikka samasta puolueesta, mutta salissa olisi kuitenkin aina äänestys. Se olisi myös askel demokraattisempaan suuntaan kun ryhmien sisäiset ja väliset sopimukset olisivat hieman vähemmän painavia ja jokaisella valtuutetulla olisi enemmän vaikutusvaltaa.

Herr ordförande, SFP tackar för denna jämställdhetsplan och förordar dess godkännande.

Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer sägs det i ordspråket. På den kommunala sidan skulle jag hävda att det är nästan tvärtom, små kommuner har det ännu svårare än stora. Staten har i sin KSSR-strategi definierat ett invånarantal på 20 000 som kritisk mängd för en effektiv serviceproduktion. Det kanske inte är så enkelt, men klart är att vissa åtgärder är lättare för en stor kommun (förmånlig upplåning som exempel), samt att enskilda motgångar inte drabbar en stor lika hårt som en liten. Ett bra exempel att de industriorter där ett företag bestämmer att stänga den största fabriken (arbetsgivaren) i kommunen.

Ingen har undgått att drabbas av finanskrisen – åtminstone indirekt. I Helsingfors har effekterna i ordningsföljd varit följande; svårare finansiering, sämre företagsklimat, större arbetslöshet, ökade utgifter och mindre skatteintäkter. Resultatet blir en period med negativa årsbidrag fr.o.m. i år och en upplåning som accelererar och kommer att leda till ca 1,3 miljarder euro nya lån för Helsingfors.

Först drabbades finansmarknaden. På finansmarkanden är förtroende av central betydelse och då det uppdagades allvarliga problem hos vissa banker och andra aktörer var resultatet en finanskris som ledde till att företagens finansiering drabbades på ett brett plan. Då var krisen redan ett faktum. Efter några bankkonkurser och begränsningar i utbudet av pengar som i sin tur ledde till en avmattning av tillväxten hade effekterna redan spritt sig till hela samhället. Krisen var global, branschöverskridande och inte mer bara en finanskris utan en lågkonjuktur. Nu skulle arbetslösheten och konkurserna öka och därmed minska på intäkterna och öka på utgifterna i den offentliga ekonomin.

Kommunen drabbas oftast just i den ordningen att företagsresultaten försämras och efter cirka två år syns det i kraftigt minskade skatteintäkter. Mindre vinster ökar arbetslösheten då företagen försöker rätta sig efter omständigheterna och de följande åren präglas av mindre kommunalskatteintäkter (som är kommunens viktigaste inkomstkälla) och större utmaningar på socialverket. Arbetslöshetsunderstöd, utkomststöd, skolnings- och sysselsättningsåtgärder samt sociala problem (ökat alkoholmissbruk m.m.). För att inte tala om att konsumtionen minskar och spiralen förstärks ytterligare.

Helsingfors stad drabbades redan ca 1 år efter de första tecknen på en finanskris av att omorganisering och lyft av lån försvårades avsevärt och marginalerna steg. En kommun var plötsligt inte en riskfri gäldenär. Därefter drabbades staden av en rejäl minskning i samfundsskatteintäkten och sedan av lägre löner, ökad arbetslöshet och ytterligare skattebortfall. Den kommunala ekonomin drabbas hårdast ett par år efter den djupaste nedgången i BNP och kommer antagligen att lida mest åren 2010 – 2012. Skulderna ökar redan, inbesparingslistorna är under arbete och skattehöjningar är att vänta. Den allmänna fastighetsskatten steg redan för år 2010.

Helsingfors har drabbats av finanskrisen liksom alla andra, hårdare än vissa företag och individer, men mindre än många små kommuner. Lånebördan ökar kraftigt, de facto nästan fyrdubblas på några få år till närmare 4 000 € per invånare innan detta är över. Det blir en lång och hård process att skära ned kostnaderna (och därmed servicen) för att återställa balansen. Att uppnå balans försvåras ytterligare av att pensionärernas andel av befolkningen växer, vilket påverkar sysselsättningsgraden negativt samtidigt som kostnaderna ökar.

Vår smala lycka är att staden står på många ben. Helsingfors äger en stor del av kommunens mark, är största hyresvärd, har en egen energiproduktion (större än sin konsumtion) och såväl företag som ett växande antal invånare att beskatta. Helsingfors drogs in i detta med stark kassa och staden kommer att gå stärkt ur krisen. Mycket möjligt är också att krisen bidrar till ett intensivare samarbete med grannarna och rentav kommunsammanslagningar. Min gissning är att Vanda och Helsingfors är ett innan vi återhämtat oss ur krisen – men kanske inte på grund av den. I det skedet skall vi vara noga med att samordna servicen på bästa möjliga sätt och speciellt beakta särgrupper som t.ex. svenskspråkiga. Det skall ordnas med effektiveringar utan tilläggsutgifter.

Jan D. Oker-Blom

Skribenten är finansieringschef på Aktia och stadsstyrelseledamot i Helsingfors samt ständig medlem i Handelsgillet.

Hur utvecklas Helsingfors Ab?

Staden eller koncernen Helsingfors. Finlands största arbetsgivare och en årlig budget på cirka 4 miljarder euro (lite under utan affärsverk och lite över som koncern). Vad är staden förutom en kommun? Till Helsingfors-koncernen hör idag affärsverk och aktiebolag.

Vad vill man uppnå med ett intensifierat samarbete med näringslivet? Staden har nyligen instiftat posten som näringslivsdirektör och strävar efter att skapa så bra förutsättningar som möjligt för näringslivet och företagsetableringar.

Dessutom vill staden bli en popular evenemangsort och söker aktivt efter konferenser, sporttävlingar, konserter och temaevenemang, typ ”Design huvudstad” – där vi nu har nått finalen för år 2012 och som snart skall avgöras.

Att kommunen samarbetar intimt med näringslivet är väl ganska naturligt, men att kommunen agerar inom näringslivet är en annan sak och en fråga som bl.a. lett till försämrade relationer med Företagarna i Finlands Helsingfors-avdelning. Av Helsingfors-bolagen är Helsingfors Energi det största och lönsammaste medan Palmia är det mest omdiskuterade och det som väcker starka känslor både inom Företagarna, bland konkurrenterna och bland t.ex. föräldrar och anställda.

En majoritet av stadens konsernbolag är bostadsaktiebolag och inte särskilt intressanta ur ett politiskt eller näringlivsperspektiv. Den största frågan är kanske hur staden skall administrera en uppsjö av bostadsaktiebolag, fastighetsbolag och mindre verksamhetsbolag som sysslar huvudsakligen med kultur och program, uthyrning eller marknadsföring?

En åtgärd i detta led har varit att skapa den så kallade konsernsektionen. En åtgärd som jag ser både positivt och negativt på, det positiva är att man satsar på god och enhetlig ledning av stadens bolag medan negativt är att det inte har försnabbat eller förenklat förvaltningen utan tyvärr skapat ytterligare en nivå som inte är representativ. Samtidigt som beslut av stor betydelse behandlas även i andra instanser. En ytterligare negativ sak är att även stiftelser utan någon som helst näringslivsroll hör till konsernsektionens tomt, som t.ex. Musikhusets stiftelse.

Den största inkomstkällan för Helsingfors stad är kommunalbeskattningen av privata kommuninvånare. Att arbetslösheten i Helsingfors ökat till nästan 9 % efter andra kvartalet i år kombinerat med mindre resultat- och provisionsbaserade löner har således stor effekt. Därtill kommer inkomstkällor som statsandelar, avgifter och intäkter för tjänster med mera, hundskatt, fastighetsskatt, intäkter från egen affärsverksamhet och samfundsskatt. Samfundsskatten är alltså beskattningen av företag verksamma i Helsingfors. Samfundsskatten räknas ut enligt en ganska komplicerad modell och hänger ihop med statsandelarna i det avseendet att staten försöker balansera mellan olika kommuner i landet. Grovt taget kan man säga att det som företaget betalar i vinstskatt i förhållande till antalet anställda i den kommunen kommer kommunen till goda till ca 30 %. Nu funderar man igen vid finansministeriet på att ta bort samfundsskatten som kommunal intäkt från och med 2012. Det är ett problem av två orsaker, för det första eftersom det sannolikt inte kompenseras fullt ut och för det andra för att det tar bort en motivationsfaktor för att försöka få arbetsplatser till kommunen. Arbetsplatser påverkar i och för sig även boendeorten – vilket är betydligt viktigare.

Då uträkningsgrunden för hur mycket av samfundsskatten som går till kommunen ändrades år 2001 hade Helsingfors senast ett negativt år.

Den tredje biten i detta är hur staten påverkar kommunerna med lagstadgade uppgifter och öronmärkta pengar eller böter. Ta sysselsättningen som ett exempel, en för låg andel sysselsatta långtidsarbetslösa leder till böter från statens sida.

Helsingfors ekonomi har de senaste åren varit i balans men i år räknar vi med att driftsbidraget blir 155 M€ på minus. Utan en överföring på 250 M€ från Helsingfors Energis vinstmedel skulle situationen vara närmast katastrofal. Orsaken är huvudsakligen lägre intäkter, ca 96 M€ mindre kommunalskatt och ca 90 M€ mindre samfundsskatt, men i viss mån även högre utgifter. Utvecklingen av stadens kostnadsstruktur har varit typisk för den kommunala sektorn, dvs. kostnaderna stiger ganska kraftigt årligen – årliga kostnadsökningar på uppemot 6 % per år har inte varit ovanliga på senare år i Helsingfors. I år räknar vi med investeringar på ca 780 M€ - d.v.s. betydligt mer än avskrivningar, mindre skatteintäkter och en kostnadsökning på t.o.m. 7,8 %. En orsak är naturligtvis att staden växer, men även kostnaderna per invånare och kostnaderna i förhållande till intäkterna har stigit. Vissa branscher, speciellt inom vården har haft en speciellt stark kostnadsökning.

Helsingfors stads ekonomi är alltså beroende av en mängd olika saker, som alla också påverkar hur Helsingfors Ab utvecklas. Men det som mest konkret och direkt nu påverkar hur Helsingfors Ab utvecklas är EU, staten och stadens ledning med framförallt överborgmästare Jussi Pajunen, näringslivsdirektör Eero Holstila och vissa politiska förtroendevalda i spetsen.

EU eftersom vi förväntar oss ett direktiv som förbjuder kommunala affärsverk enligt den modell som Helsingfors Energi med flera fungerar. Kommunala affärsverk åtnjuter konkursskydd och skattefrihet och EU anser att detta är en förvrängning av konkurrensen om verksamheten inte begränsar sig enbart till den egna kommunens behov. Detta skulle betyda att Helsingfors Energi blir att av staden ägt vanligt aktiebolag, att en del andra bolag begränsar sig enbart till att fungera inom staden (i organisatorisk ej geografisk bemärkelse). Palmia måste ta ställning till vad man vill göra och sannolikt välja att omvandlas till aktiebolag. För Helsingfors Energi skulle omvandlingen betyda 50 M€ skatteutgifter per år – bort från stadens kassa till staten.

Staten i sin tur sitter på samfundsbeskattningens principer och kan också styra den kommunala lagstiftningen mot en mer eller mindre näringslivsinriktad modell. Till statens ansvar hör också konkurrensutsättningslagstiftning och utlokaliseringsmöjligheter.

Sist, men icke minst har det egna engagemanget en betydelse. Pajunen upplevs som en näringslivspositiv överborgmästare – han har ju sin bakgrund i handeln. Därtill har instiftandet av en post som näringslivsdirektör och grundandet av en konsernsektion åtminstone bidragit till ökat intresse för affärsrelaterade frågor i staden. Den linje som nu gäller är att få möjligast mycket evenemang till staden, att marknadsföra Helsingfors och att producera högklassiga egna tjänster utan att konkurrera ut andra privata aktörer. Samtidigt skall staden sträva efter god corporate governance och att göra beslut strömlinjeformat i konsernen.

Idag gick stadsstyrelsen en smula oväntat, med en rösts marginal (8-7), in för att slopa kravet på en 75 kvadratmeters medelyta bland bostäder som byggs på Busholmen. Tanken har varit att få upp medelstorleken på bostäder i Helsingfors genom detta tilläggsvillkor. Vi bor nämligen väldigt trångt i Helsingfors (och hela Finland). Tyvärr är saken inte så enkel. Efterfrågan på små bostäder är störst och genom att öka på medelstorleken bidrar stadsstyrelsen i värsta fall till att öka bostadslösheten. Ett större problem, som jag ser det, är att prisnivån ofta hindrar de som skulle behöva en större bostad från att ta en sådan - även om det skulle finnas mer på marknaden. Dessutom löser byggbolag eventuellt en kvot på en viss minimi-medelstorlek genom att bygga väldigt många små bostäder och några enskilda riktigt stora.

Ärendet väcker många frågor: Är det enbart illa att vi bor trångt? Skall politiker arbeta för större bostäder eller för en tät stadsstruktur där möjligast många kan få en bostad centralt? Varför fungerar inte marknaden? Eller varför är vi rädda för att den inte fungerar? Vad spelar konkurrensen med Esbo för roll?

En väntad diskussion om sammanslagning av Vanda och Helsingfors har kommit igång. Redan i valkampanjen gissade jag att detta initiativ kommer upp snart. Dessa två kommuner är utan tvekan de mest naturliga att sammanslå om man med våld skall sammanslå någonting i huvudstadsregionen. Vad fördelarna på riktigt skulle vara är svårare att uppskatta. Båda är redan ensamma så stora att några skalfördelar där inte finns att hitta. Vi har också fått information om utmaningar beträffande både effektivitet och ekonomi.

Min uppfattning är att mången helsingforsare kanske kan acceptera en fusion med Vanda, men den nya staden skall fortfarande vara Helsingfors - och med minst den servicenivå vi är vana vid. Det är en utmaning!

Men det är knappast klokt att motsätta sig en utredning. Både motståndare och förespråkare bör ju basera sina argument på fakta, som kommer bäst fram i en utredning.

På dagens fullmäktigemöte lämnade jag in en budgetmotion för nästa års budget som skulle göra det möjligt för pensionärer att åka gratis i stadens kollektivtrafik mellan klockan 10 och klockan 15 på vardagar.

Det har alltid förvånat (och lite irriterat) mig att många pensionärer som skulle kunna sköta sina ärenden mitt på dagen (det finns naturligtvis undantag, men detta torde gälla de flesta) gör det i värsta rusningstid eller på lördag tillsammans med den stora förvärvsarbetande majoriteten. Skulle det inte vara logiskt att undvika Stockmanns matavdelning på fredagkväll om man har den möjligheten? Nu hoppas jag att denna motion framförallt skall gynna stadens pensionärer ekonomiskt och samtidigt gynna alla andra i form av mindre trängsel.

Min uppskattning är att denna åtgärd inte kostar så farligt mycket, eftersom kollektivtrafiken oberoende måste upprätthålla ett ganska tätt turintervall under dagens lopp för att garantera snabbhet och smidighet. Dessa turer är dock ofta halvtomma.

Detta var förövrigt ett vallöfte åt en enskild väljare som jag nu har uppfyllt.

Det är alltid ibland trevligt och extra konkret då traditionella block spricker och ett eller flera mindre partier får komma med avgörande besked i någon fråga. Måndagen var en sådan dag. I stadsstyrelsen medverkade jag avgörande till följande resultat;

Ur utlåtandet till staten om tobakspolitiska lagändringar togs en formulering som i praktiken skulle förbjuda försäljning av bl.a. lakritspipor, med mitt understöd bort.

Reservering av en tomt för ett hotell på Skatudden mittemot StoraEnsos huvudkontor och mycket nära t.ex. Presidentens slott fick med en liten marginal avslag. Nu skall vi istället behandla helheten i samband med planen och först därefter besluta om ett eventuellt hotell.

Till sist gav stadsstyrelsen sitt stöd för Pekka Niskas planer på en danspaviljong bredvid Sanoma-huset i Tölöviken med en rösts marginal. Min huvudsakliga motivering är att det nu är en bra tid att ta emot nya investeringar av företagare i staden. Byggnaden passar ganska bra in i omgivningen och de gamla magasinen får man oberoende inte tillbaka för att renovera till någonting trevligt.

Tack till er som röstade på mig i valet, igår inleddes en ny fullmäktigeperiod. Det kommer att bli en intressant period, med bl.a. regionala samarbetsfrågor och en utmanande period, med bl.a. ett minskade skatteunderlag.

Gårdagens beslut handlade huvudsakligen om val till olika organ inom staden. Vi inledde med att välja Otto Lehtipuu till ny ordförande för stadsfullmäktige. Han inledde smakfullt med att påpeka att Helsingfors är och skall förbli en tvåspråkig stad. Själv fick jag förnyat förtroende till stadsstyrelsen, som dock väljs endast för två år i taget i motsats till övriga uppdrag som följer valperioden, d.v.s. fyra år.

Vi håller kontakten!

På onsdagens fullmäktigemöte lämnade jag angående trafiklösning för Kronbergsstranden in följande motion som godkändes:

I samband med beslut om spårvagns- och broalternativet för Degerö-Högholmen förutsätter stadsfullmäktige att man i samband med planeringen av bron skall höra båtklubbar i området samt beakta deras seglingstävlingsbehov.

Man har gått in för att grunda Aalto-universitetet, eventuellt i tron i att en sammanslagning som så skapar effektivitet. Må vara att den gränsöverskridande forskningen kanske blir aningen intimare trots bibehållna geografiska avstånd. Lite samma tankesätt som att en sammanslagning av huvudstadsregionens kommuner automatiskt skulle bli en effektivare storkommun. Faktum är den kritiska massan för att kommunala tjänster skall kunna erbjudas kostnadseffektivt är ett så litet kommuninvånarantal att till och med Grankulla överskrider det med undantag för vissa mycket specialiserade tjänster (som redan nu produceras genom samarbete). I båda fallen tar kampen fart om var och hur det administrativa högkvarteret skall fungera. Gemensamt för båda är också att verksamheten oberoende kommer att fortgå på nuvarande ställen. Tror någon verkligen på att verksamheten vid Tekniska högskolan i (det av Aalto ritade) Otnäs skulle kunna flyttas till Helsingfors eller på att vissa kommunala tjänstemän från Helsingfors skulle hyra in sig hos sina kolleger i Esbo för att skapa en gemensam enhet? Det enda vi talar om är juridiska hemorter och administrativa enheter utan betydelse om (eller sannolikt när) en kommunsammanslagning eller ett långtgående samarbete blir av.

Det är skitsofrent att vartannat stadsstyrelsemöte diskutera hur vi bäst kan dra hemåt på bekostnad av Esbo, Vanda eller Sibbo och vartannat diskutera hur vi kan slå ihop hela regionen. Men det är faktiskt vad man kan hävda att vi gör. Nämnvärda exempel på kampen med grannarna är Sibbo-frågan och ersättning för annekterad mark, de goda skattebetalarna i Esbo, spårtrafikens finansiering och Aalto-universitetets hemort. Därtill kommer en uppsjö av enskilda frågor som placeringen av hamnar, flygfält, kulturbyggnader och till och med enskilda företags huvudkontor. Samtidigt är processen angående gemensam kollektivtrafik, enhetlig stadsplanering, samägda bolag och gemensamt beslutsfattande konstant pågående.

Nu borde man först tydligt och klart ta ställning till huvudfrågan, skall vi skapa en metropol eller huvudstadsregion som fungerar som en enda kommun? Tillsvidare måste jag som stadsstyrelseledamot i Helsingfors förstås kämpa för att även Aalto-universitetets hemort blir Helsingfors, trots det faktum att en majoritet av det nya universitetets studenter finns i Otnäs och att Helsingfors universitet alltid för mig kommer att vara huvudstadens huvudsakliga universitet.

Den omtalade filmen har jag inte sett, men litar på analysen att det inte är lämplig för minderåriga och motsätter mig en dylik propaganda på en skriftskola.

Utan att alls försvara Halvar Sandell för att han visade en olämplig film, tycker jag att man nu går år honom onödigt hårt. Själv har jag aldrig varit någon abortmotståndare, men jag tycker att alla har rätt till sin åsikt och uppfattar det som om Sandell har insett det olämpliga att tvinga sin åsikt på andra och speciellt på minderåriga elever i sin församling med hjälp av den ställning och det inflytande han har.

Sandell har bett om ursäkt. Han gör säkert inte motsvarande igen och sannolikt har han även avskräckt andra från att göra det. Enligt vår gemensamma religion måste man kunna förlåta.

Media gör ofta övertramp och jagar folk på ett sätt som är helt fruktansvärt. De tjänar på det. Sådant vill jag inte understöda och köper därför aldrig kvällstidningar eller skvallerpress. Utan dagstidningar vill jag däremot inte vara, men där hoppas jag på saklig rapportering under en rimlig tid - ingen klappjakt. Nu tycker jag att fallet Sandell har behandlats. En liten notis senare om vad polisen kom till må tillåtas.

Avslutningsvis vill jag beklaga att intolerans, övertramp och gräl nu överskuggar hela vår gemensamma kyrka som fyller en viktig uppgift. Det skulle vara dags för progressiva manliga och kvinnliga krafter, som Päivikki Ahonen och Karl af Hällström, att göra reform!

"On selvää, ettei Koivusaarta tarvitse sen paremmin asuntopulan kun asuntojen hintojenkaan takia varata asuinrakentamiseen. Sen sijaan on tärkeätä, että yleiskaavassa asuinrakentamiseen varatut alueet asemakaavoitetaan mahdollisimman pian, ja että kyseeseen tulevat tontit myös varataan rakentamiseen.

On selvää, että eri kaupunginosien tulee omalta osaltaan ottaa osaa mainittuihin talkoisiin. Tosiasia kuitenkin on, että Lauttasaari, joka jo nyt on yksi kaupungin tiiviimmin rakennetuista alueista, tulee ilman Koivusaartakin jatkossa asuttamaan runsaasti lisäväkeä. Vattuniemen jo käynnissä oleva sekä jatkossa suunniteltu täydennysrakentaminen sekä yleiskaavaesityksessä esitetty Katajaharjun kansi hieman pienennettynäkin (siten että Pyrkkä voidaan säilyttää) tuovat saarellemme runsaat 3.000 uutta asukasta. Lauttasaaren asukasluku näyttääkin nousevan nykyisestä vajaasta 19.000:sta noin 23.000:een ilman Koivusaartakin.

Koivusaaren varaamiseen asuinrakentamiseen ei ole minkäänlaista tarvetta eikä mitään muutakaan perusteltua syytä. Sen rakentamatta jättämistä puoltavat kuitenkin monet tekijät alkaen hyvin perustavaa laatua olevista ympäristönäkökohdista."

Jan Vapaavuori

Lauttasaari-lehti 15.2.2003

Fullmäktige behandlade igår en höjning av maximipriset för Musikhuset. Fullmäktiges ordförande Rakel Hiltunen skulle inte ha påpekat att Rundradions TV-kameror är på plats, eftersom det ledde till en massa patetiska inlägg enbart i syfte att få sylighet i TV. De grönas Helistö svamla på utan att man riktigt förstod vad han ville säga och passade på att tala om Rundradions dåliga ekonomi för att säkert fästa deras uppmärksamhet och Laura Kolbe talade sin vana troget historia - inte heller hon hade egentligen något att säga om själva beslutet.

Beslutet gjordes enhälligt. Själv hade jag ingenting att säga. Det enda som stör mig är att så många fullmäktigeledamöter talade om att vi igen kommer att få höja priset. Nu slog vi fast ett maximipris och jag tycker att huset faktiskt inte är värt ens den satsningen så för min del får det gärna vara om inte ens 140 miljoner euro räcker till. Har vi någon kostnadströskel alls?

Idag vill jag passa på att önska alla läsare, samarbetspartners och helsingforsare ett Gott Nytt År 2008! Stadens år 2007 har präglats av vissa tråkiga frågor, som t.ex. Sibbo-annekteringen (i vilken Högsta Förvaltningsdomstolen kan se till att året 2008 börjar i goda tecken genom att säga nej åt Helsingfors) och motgångar som musikhusets utdragna och osäkra bygge och hotet med sjukvårdarnas strejk.

Men på det stora hela har året varit gott och staden har utvecklats väl i många avseenden. Nästa år kommer att präglas av stora satsningar, ibruktagning av Nordsjö hamn och flera stora byggprojekt av nya stadsdelar. Dessutom kommer ytterligare satsningar på vår prisbelönta kollektivtrafik att göras. Sist men icke minst, året 2008 är likväl ett valår.

Min förhoppning är att Du känner att vår grupp (Sfp) med hårt arbete under perioden som gått har gjort sig förtjänt att Ditt förtroende och att Du röstar på en Sfp-kandidat även för inkommande period!

Ikväll diskuterade stadsfullmäktige länge och väl stadens arkitektur. På listan var ärendet i form av ett arkitekturpolitiskt program som samtidigt fungerade som ett slags testamente av avgående Pekka Korpinen. För egen del konstaterade jag att vi - precis som vi vågar bygga monument - också måste våga riva fula byggnader (eller monument om man så vill). Vi kunde ta som mål att varje år välja det fulaste monumentet, den fulaste byggnaden eller stadsdelen och sätta igång med att riva. Samtidigt myntade jag för egen del ett nytt uttryck (baserat på ett ganska känt uttryck om Kartago från Antikens Rom) som jag härefter skall använda mig av i stadens arkitekturpolitiska diskussioner, nämligen "förövrigt anser jag att Havshagen borde förstöras", d.v.s. rivas och ersättas av någonting vackrare - vilket inte torde vara svårt.

Jan D. Oker-Blom

Tillbaka igen efter stadsstyrelsens resa till Bilbao senaste vecka är det kanske på plats med en kort reflektion över det största kommunalpolitiska beslutet som skedde under tiden och förövrigt på länge om inte rentav någonsin - d.v.s. annekteringen av Sibbos sydvästra hörn.

Det kom inte som en överraskning, tvärtom var innehållet i regeringens beslut vad de flesta hade väntat sig - om dock inte önskat. Stadsstyrelsen i Helsingfors firade sin seger (dock utan mig) och Sibbo började tala om nästa steg i kampen. Min uppfattning är tyvärr den att både slaget och kriget är förlorat. HFD kommer knappast att ha en annan uppfattning. Av den enkla orsaken tror jag att det nu skulle vara klokast att både i Sibbo och Helsingfors göra sitt bästa för en så ändamålsenlig planering som möjligt. Det omoraliska och juridiskt tvetydiga beslutet kommer alltid att vara Helsingfors till last och Sibbos sköld glänser bara mer av att nu agera som en god förlorare.

På onsdag kl. 12.30 i Finlandiahuset är det dags för debatt på hög nivå. Fackförbunden står bakom arrangemangen och i panelen kommer följa politiker att medverka:

puheenjohtaja Matti Vanhanen, Suomen keskusta
puheenjohtaja Eero Heinäluoma, SDP
puheenjohtaja Jyrki Katainen, Kokoomus
puheenjohtaja Martti Korhonen, Vasemmistoliitto
varapuheenjohtaja Anni Sinnemäki, Vihreät
varapuheenjohtaja Jan D. Oker-Blom, RKP

Min uppfattning är att Jussi Pajunen blir en bra överborgmästare. Och nej, jag tycker inte att han förbrukat sitt förtroende bara för att han gjort sig skyldig till illegal rökning av hasch som 17-åring.

Det var naturligt för mig att ta byggnadsnämnden eftersom jag satt som medlem där 2001 - 2004. Stadsstyrelsens representant skiljer sig från medlemmarna genom att inte ha rösträtt eller rätt att påverka besluten utan endast att följa med behandlingen. Byggnadsnämnden beviljar samtliga bygg- och rivningslov i Helsingfors.

http://www.svenskungdom.fi/thread.php?id=6424#6424

Det skall inte vara ett självändamål för Sfp att ha en egen kandidat i presidentvalet. Det får heller inte hänga på om president Halonen ställer upp för omval, det är som att gå tillbaka till Kekkonen-tiden. Det relevanta är om vi kan föra fram ett tillräckligt bra namn eller inte. Dessutom skall Sfp inte utesluta möjligheten att gå bakom någon annan kandidat bara för att det inte är Sfp:s eller endast Sfp:s kandidat. En gemensam kandidat för alla borgerliga partier (inklusive Sfp) skulle leda till ett riktigt val mellan två starka finalister...

Till besöket hör förutom rundvandring och en enkel middag även teknisk och praktisk information om hur beslut fattas. Jag tror det är nyttigt även för oss som i fyra år har suttit med som ersättare.

Jag vet inte var diskussionen har startat och förstår uppriktigt inte riktigt varför det har blivit en så stor fråga. Är vi inte nöjda med det nuvarande demokratiska systemet i våra kommuner? En betydande andel av invånarna låter bli att rösta i kommunalval, men vill diskutera möjligheten att också välja kommunens högsta tjänsteinnehavare i allmänt val och eventuellt t.o.m. ordna folkomröstningar om enskilda frågor (vilket togs upp i åtminstone en valmaskin)? Jag anser att våra kommuner fungerar demokratiskt och att det inte finns skäl att ordna fler val.

Det som eventuellt behövs i Helsingfors är "stadsdelsråd" eller vad man sedan döper dem till. Till dessa råd skulle vissa lokala frågor delegeras från stadsfullmäktige, så att vi inte skapar en dubbelstruktur och mer byråkrati utan får bort detaljfrågor från stadsfullmäktige samtidigt som vi ger lokala invånare större möjligheter att påverka sin omedelbara omgivning.

Ambassadör Norrback talade under rubriken "Leda och ledas - hur gör en god ledare?". Hans teser gick ut på att man skall erkänna sina svagheter och uppskatta sin kapacitet på ett realistiskt sätt. Dessutom är det mycket viktigt att omge sig med goda medarbetare och rådgivare. Inte enbart ja-sägare! Alla beslut bör förankras och det är viktigt att andra vet varför man beslutat som man gjort.

För en politisk ledare gäller det dessutom att beakta offentligheten, det är inte alltid lätt att handskas med massmedia. Massmedia har ett behov av att kritisera och ifrågasätta. Tyvärr har utvecklingen på senare tid gått mot att det enda som räknas är uppseendeväckande rubriker. Ole Norrback kastade fram att "massmedia är den enda bransch där konkurrensen försämrar kvaliteten" med vilket han menade att kampen om konsumenterna i en värld med allt större utbud har lett till att många massmedier förfaller till "kvällstidningsjournalistik". Han har helt rätt i det. Jag anser det vara mycket tråkigt att så många nyheter vi serveras är ytliga och överdrivna. Vem går ner på djupet?

Diskussionen var givande i den bemärkelsen att det kom fram en hel del nya argument - såväl för som emot. Disskussionen var däremot onödig i det avseendet att saken redan i praktiken är avgjord. När regeringen och det största oppositionspartiet på förhand har sagt nej är det inte frågan om att samlas för att ta ställning till vad som skall göras utan på sin höjd diskutera motiveringarna. Personligen håller jag dock med om tolkningen. Det är inte nödvändigt att ordna en folkomröstning om EU:s nya grundlag.

Direkt

Folktingets avgående ordförande, Henrik Lax utnämnde Maria Björnberg-Enckell till sin kronprinsessa. Valet av ordförande sker först på våren och många ansåg det vara lite väl tidigt att ta upp frågan. Men det var inte det största problemet. Den stora frågan är enligt många: Får en avgående ledare blanda sig i valet av sin efterträdare?

En avgående ledare får och t.o.m. förväntas delta i beredningen av frågan så att en lämplig efterträdare står att finna. Däremot är det kanske inte att rekommendera att gå ut i offentligheten och namnge sin favorit - det har snarare negativ än positiv effekt.

Slaget efter 12

I Slaget efter 12 deltog även ekon.stud. Lotta Backlund och professor Tom Berglund. Professor Berglund hade en del goda poänger och konstaterade att det är dagens unga som bör ta ställning till hur vi skall ha det i framtiden. Det är inte längre möjligt att diskriminera sökanden från andra EU-länder, vilket i praktiken betyder att våra skattebetalare också står för utbildningen av dem som troligen sedan återvänder till sina hemländer för att arbeta. Professor Berglund ansåg att det inte är en stor skillnad om studierna är gratis och skatterna höga eller studierna avgiftsbelagda och skatterna låga. Till det kan väl säga både ja och nej.

En sak är i alla fall säker: Så småningom blir vi tvungna att göra en ordentlig genomgång av välfärdssamhället. I framtiden kommer vi inte att ha råd med allt och det gäller nu redan att börja prioritera eller åtminstone fundera på vad vi värderar högst.

Nyligen fick jag (igen) frågan om varför jag inte har aktiverat mig i Samlingspartiet. Frågeställaren fortsatte med att man i Samlingspartiet kan göra borgerlig politik.

Svenska folkpartiet har gjort borgerlig politik innan Samlingspartiet ens fanns, men svenska är något Samlingspartiet inte tycks kunna ännu heller.

Såväl partiet som många av dess representanter verkar ha en avog inställning till allt svenskt. Samlingspartiet torde vara det enda finska parti som inte tar upp Finlands två nationalspråk i sitt partiprogram.

Det förklarar det mesta om varför en borgerligt och tvåspråkigt sinnad person väljer Sfp.

Men om en riksdagsledamot vill vara med och påverka på det kommunala planet (och alltså inte är med bara för att samla röster) så tycker jag att det skall accepteras. Däremot anser jag inte att ministrar skall vara med i kommunalpolitiken. Åtminstone inte i en kommun som Helsingfors där arbetsbördan är mycket stor. I Nurmijärvi är det så mycket mindre arbete att det kanske är möjligt att sköta med vänstra handen, vilket vi kan hoppas att ministrarna Vanhanen och Kalliomäki kommer att göra eftersom de har viktigare saker på sina bord!

Det är väldigt sällan intressanta, ovanliga eller speciellt kvistiga fall i tingsrätten. Därför tycker jag inte att det är speciellt motiverat med nämndemän enligt det nuvarande systemet. Det är onödigt byråkratiskt och dyrt med tre nämndemän i samtliga fall som kommer upp i tingsrätten. Det är t.ex. tråkigt för nämndemännen att följa med när en rattfyllerist döms enligt skalan och dessutom helt onödigt med en dylik kontroll eftersom det är mycket lätt att i efterhand finna och korrigera om ett fel (eller en felbedömning) har gjorts. Vilket våra domare förövrigt väldigt sällan gör.

Min uppfattning är att det skulle behövas nämndemän endast i svårare fall och i sådana borde nämndemännen i gengäld få mera ansvar. Som det är idag har nämndemännen mycket små möjligheter att sätta sig in i ett fall och verkligen bidra med något.

John Kerry har valt John Edwards till sin vice president inför USA:s presidentval. Inte heller det var ett oväntat val. Kerry gör klokt i att välja Edwards som bjöd honom på det största motståndet i Demokraternas primärval. Eller som det sägs: En A-ledare väljer A-människor till sin närmaste krets. En B-ledare väljer C-människor till sin närmaste krets, av rädsla för att själv hamna i skuggan.

Finland får i varje fall en egen komissionär och nu står regeringen inför uppgifter att välja en. Man kan utesluta oppositionens namn, regeringen kommer inte att utnämna Finlands komissionär från något oppositionsparti. Det troliga är att det blir en centerpartist. För detta talar många saker, bland annat att Sdp hade posten senast och att det nu skulle vara Centerns tur samt att Centern stödde Lipponen till ordförandeposten. Det som gör saken intressant ur Sfp:s synvinkel är att Centern och Sdp är lika stora i regeringen. Om de inte kommer överens bör någondera få Sfp:s stöd för sin kandidat eller gå in för att stöda Sfp:s kandidat, Astris Thors. Sfp:s möjlighet ligger i att såväl Sdp som Centern hellre ger posten åt Sfp än åt varann. En annan möjlighet är att det eventuellt skulle vara bättre med en kvinna från Finland till kommissionen. Min gissning är dock att statsministerns ord väger tungt, vilket innebär att det starkaste namnet är Olli Rehn.

EU on kuitenkin sekoittunut mitä ihmeellisimpiin pikkuasioihin. Mielestäni nuuskan kieltäminen on turhaa ja joka tapauksessa asia joka ei EU:lle kuulu. Kalastuspolitiikasta on tullut farssi, joka osoittaa että EU:ssa ei ymmärretä paikallisia erityisoloja ja -ehtoja. Siinäkin on vielä menty pikkuseikkoihin, jotka eivät edes sovi poliittiseen päätöksentekoon. Myös tervasta on tullut ongelma EU:n myötä ja esimerkkien lista voisi olla loputon.

Jos ja kun EU keskittyy olennaiseen, niin tärkeät asiat saadaan hoidettua kunnolla ja turhat jätettyä pois. Sitä liberaalien ryhmä haluaa.

Av Finlands 14 platser skulle de återstående 3 fördelas så att Svenska folkpartiet, Gröna förbundet och Vänsterförbundet får en plats var. En dylik fördelning skulle på många sätt vara ganska representativ för Finland.

Det viktiga är naturligtvis att inte lita för mycket på någon gallup alls. Varken låta sig invaggas i trygghet att Sfp:s mandat är säkrat eller sprida pessimism genom att inte tro på att det lyckas. Dessutom vill jag påminna om att varje röst på en enskild kandidat för den kandidaten framåt i politiken och är aldrig bortkastad oberoende av om han eller hon blir invald. Varje röst på Sfp är likaså värdefull, eftersom inte endast antalet mandat utan också antalet röster skapar inflytande.

En röst på mig är en röst för en generationsväxling, ett tvåspråkigt och mångkulturellt Finland och en framtid för Svenska folkpartiet. Varje röst jag får påverkar min politiska framtid - rösta!

EU:ta on kritisoitu lehmänkaupoista ja nimityksistä, joihin yleisöllä ei ole ollut valvontamahdollisuutta. Siksi Suomen tulee olla hyvänä esimerkkinä ja suorittaa oman nimitysprosessinsa avoimesti. Käytännössä tämä tarkoittaa, useiden ehdokkaiden nostamista esiin. Tulevaisuudessa Rkp haluaa käytännön olevan ohjeellinen koko unionille.

Astrid Thors totesi jo viikonloppuna, että jos valinta kohdistuu häneen, hän olisi kiinnostunut sisämarkkinoista ja tärkeistä elinkeinokysymyksistä tai kuluttajasuoja-asioista.

Edustus komissiossa on Suomelle niin tärkeä, ettei nimitys saa tapahtua kulisseissa. Pätevyyden, linjausten ja visioiden tulee olla ratkaisevassa asemassa. Vaikka komissaarin on aina työskenteltävä koko EU:n puolesta, on tärkeää että tiedämme hänen pyrkivän rakentamaan sellaista unionia, jossa myös Suomen edut tulevat huomioiduksi.

Sfp skall inte (trots att vi är ett litet parti) gå med på att titta på från sidan när viktiga platser blir besatta. Sfp kan och skall påverka val av t.ex. republikens president. Mer information i nyhetssändningar från partidagen samt efter partidagen här på denna sida.

Partidagen avgör även om jag väljs till vice ordförande för en tredje mandatperiod.

Sfp anser dessutom att ersättningar skall betalas mot verkliga rese- eller andra kostnader. Nu får parlamentarikerna ersättningar enligt en tabell. Det enda som talar mot ett system där parlamentarikerna måste redovisa för sina resor är att det skapar byråkrati med kvitton. Ett alternativ kunde därför vara att varje parlamentariker får ett kreditkort som skall användas (endast) till arbetsresor. Räkningarna går direkt till parlamentet och förklaringar kan vid behov krävas. Så fungerar det i de flesta större företag och dylika kort har också våra ministrar, för att nämna ett exempel.